Citat Lärarnas Riksförbund: ”Vi säger Nej till skattereduktion för läxhjälp på gymnasiet !Det är märkligt att regeringen, som värnat vikten av behöriga lärare och legitimation, nu vill införa ett system som i praktiken tillåter skattesubventionerad undervisning i form av läxhjälp av obehöriga.”
Så här menar jag:
Jag vill påstå att om en elev ständigt är beroende av läxhjälp då har inte
läraren kunnat möta alla elevers behov. Därmed tvivlar jag inte på den enskilda lärarens förmåga utan mer på hur skolsystemet är upplagt idag.
Personligen har jag utbildning inom psykiatrin tillsammans med universitetkurser i pedagogik och barnlitteratur. Jag arbetar idag som elevresurs på en grundskola. Jag har erfarit att kunskapen kring olika hinder utifrån barns diagnos och behov är tyvärr ganska låg.
Finns det inte kunskap kring barnets personlighet, psykologi och psykiatriska hinder, vad det än nu må vara, blir det svårt att nå barnets intresse som i sin tur resulterar i låg inlärning. Då blir även läxhjälpens funktion inte heller använd till sin fulla potential.
Jag vill se en bredare utbildning inom pedagogik och psykologi. Vad innebär psykiatriska hinder? Följer alla skolor skolans läroplan som talar om allas lika värde och att vi alla besitter unika förmågor?
Dessutom: Var kläms lärarens planering in tidsmässigt utifrån alla krav som ställs på lärare idag?
Ska läraren vara allt idag? Är en legitimation den maximala och universala lösningen till barns nyfikenhet till att lära? Missförstå mig inte. Jag har stor respekt för lärares arbete och kompetens. Mänga lärare har under min skoltid inspirerat och gjort livslånga intryck hos mig. I kunskap, pedagogik, etik, moral, kreativitet och värderingsgrund. Enskilda lärare har just inspirerat mig att arbeta i skolvärlden.
Men är det endast lärarens ansvar att fostra och lära hela generationer? Föräldrar arbetar mestadels av barns vardag. Det är stora tunga stenbumlingar till ansvar vi lägger på lärares redan trötta och överarbetade axlar.
Många människor kan bidra med en fördjupad erfarenhet och kunskap utöver en lärares förmåga. Jag har bred erfarenhet att arbeta med både barn och vuxna. Gång på gång har jag sett vikten av gott bemötande och resultatet av att låta värdegrunden för allas lika värde och unikum omhulda relationen till människan och hur genuint engagemang förstärker kommunikationen. Då spelar det mindre roll på vilken nivå individens befinner sig i. Starten utgår utifrån där individen står. Att tro på en människas enskilda förmåga och dess effekt är känt och bevisat i flera vetenskapliga studier. En lärarens förväntan påverkar elevers resultat. Låg förväntan genererar till låga resultat och vice versa.
I mitt arbete utgår jag mycket från Vygotskij och Piaget pedagogik vilket jag dagligen ser att det inspirerar barnet jag arbetar med. Dock finns det alltid något nytt att lära om varje barn jag möter och vilken inlärningsmetod som fungerar för varje barn. Detkräver engagemang och kunskap. Att intressera sig för barnets intressen, att se till barnets personlighet, att förstå hur barnets hinder påverkar inlärning och beteende, att ha tålamod inför barnets utsvävningar ( som av 99% av fallen beror på diagnostiska hinder) och sist men inte minst tron på barnets egna förmåga! Ändå anses resurser utan lärarlegitimation och fritidspedagoger som en slags andra klass.
Varför inte tillsätta både fler lärare och olika resurser där ständig utbildning blir en självklar del i vardagen för alla inblandade yrkesgrupper i skolan?! Det är sorgligt att vi inte nyttjar mer av varandras förmågor. Vad ger vi för bild till barnen? Om du inte har en legitimation är du då oduglig?
Det är inte bara lärare som är kompetenta till att stötta barn i läxläsning. Från unga till vuxna finns det många som kan inspirera utifrån sin förmåga att lyckas. En grupp som är helt bortglömd idag är pensionärer. Många vill vara delaktiga i samhället och har många olika kunskaper och erfarenheter att bjuda på utifrån sina tidigare yrken.
Där det finns genuint och respektfullt samarbete genereras ofta oanade kreativa resultat. Personligen är jag en envis idealist men jag avfärdar inte realismens funktion.
Min önskan är att vi arbetar för en kreativ värld där vi alla får utrymme att utvecklas. Då kräver det lite omskakning på realismens något fyrkantiga mätbarhet. I historien och vetenskapen finns det många exempel på vetenskapliga utövare som kallats galna p.g.a. sina upptäckter. Som känt har det till slut visat sig att upptäckterna var riktiga, revolutionerande och värdefulla för vår utveckling och kunskap. Heliocentrismen är ett av många exempel.
Naturligtvis har jag nu presenterat en vid utopisk vision av skolväsendet. Utan visioner och kreativitet finns det föga plats åt innovationer. Det är vårt engagemang, kreativitet och nyfikenhet som för oss framåt och det finns många olika människor som kan erbjuda det! Bevisligen finns det otaliga exempel i historien.